Förra veckan på fredag eftermiddag åkte vi till Norrland. Där var det Åselemarknad och jag kan numer säga att jag har sett Sean Banan live. Det är inte så att jag på något sätt känner att "ÅH! Jag bara måste se Sean Banan!" utan det handlade mer om de yngre själarna Ida och Robin. Barnen tyckte det var jättekul att se Sean banan uppträda och visst kunde man stundvis ha lite svårt för att stå still. Det svänger ju till i låtarna förstås! :)
Storstadsflicka som jag är så går det ju räkna ut hur kul det är att spendera flera dagar i en stuga utan toalett och riktigt rinnande vatten. :D Det känns som en lyx att överhuvudtaget gå på en offentlig toa! Stuglivet har ju också sin charm, total stillsamhet vid Häggsjön, stressen rinner av en som vatten på en gås. Dock inte all stress, ni som har flera barn är nog mer än väl bekanta vid ordet Syskonkärlek. Det kan vara ett helvete ibland när varken någon av barnen vill ge sig. Det retas, det petas, det kastas blickar som triggar igång gnäll och "Mammaaaaaaa, hon gjorde si/han gjorde så....." Barnen är så söta när dom sover.
Efter tre dagar i Åsele åkte vi vidare norrut till Haparanda. Till min farfar där det även var tänkt att leva stugliv ytterligare en natt. Ibland kan man oförklarligt få en känsla att något kommer att gå snett/fel och att man borde inte göra det man skall. (Att jag sedan stängde av den känslan och resonerade med mig själv är ju puckat. Kunde ha sparat massor med negativ energi redan i bilen på väg upp mot Haparanda.) Vi skulle åka ut med en vanlig roddbåt med motor till min farfars stuga. Självklart skall det ju inte gå att på något annat sätt ta sig till stugan. Alle man in i båten med packning, vi var sex pers i båten och det kändes redan för mäktigt men jag fick lugna mig själv att detta kommer gå bra. Båten vinglade till med detsamma så fort något flyttade på sig lite.. Paniken växer men jag är lugn. 200 meter ut i skärgården lägger motorn av. Bara sådär. Paniken växer ännu mera.. John får sätta sig och ro och vad händer då? Vi åker in i stenar! Mitt ute på fakking skärgården med flera hundra meter till land åt alla fakking håll! Vi tar oss loss och vid det här laget är jag hysterisk. Ni som inte känner mig skall veta att jag har fobi för djupt vatten, sjuk jävla fobi alltså. Jag hann tänka både det ena och det andra, och allt blev bara värre av att jag hade mina barn med mig också! Flytvästar hade vi allihopa förstås men ändå.. Väl iland på ön hade jag sjukt mycket ångest och bara skakade och ville in till land. Sagt och gjort, vi sov i Haparanda i farfars lägenhet istället. Det var första och sista gången jag åkte ut så där med roddbåt. Ever!
Dagen efter åkte vi till Finland och som jag har saknat Finland! Min mormor, mina morbröder och min morfar alla kusiner! Och glassen och korven och godiset.. och maten.. Och läsken... :) Jag stornjöt av de sista dagarna innan vi åkte till Åbo och Viking Line.. Jag kan ju säga som så att jag har fått kagge av denna resa. Stillasittande och ingen som helst träning på nio dagar....! Katastrof. :) Men är det semester så är det! Jag ser fram emot en härlig höst med mycket träning och nyttig mat! Jag gör äntligen något i mitt liv för mig själv som jag verkligen älskar!

Nu är vi hemma och har packat upp och packat ner igen. Det är dags för nästa resa ju! Mer om det om en vecka baby babiiieees!