Om man bara stannar upp för en stund och tänker efter. Och känner efter. Vad svarar du på frågan:

-Vad vill du göra med ditt liv? Egentligen?

Vissa har redan svaret men vågar inte leva efter vad som vore det rätta för en själv. Vet ni, ofta har ni svaren redan. Varför blundar man då? Jag vet vad jag blundar för och samtidigt som det är så himla bekvämt så kvävs jag pga att jag blundar. En dag kommer pendeln svänga åt andra hållet och det som är en smula bekvämt kommer visa sig vara inte ett dugg värt det. Men hur gör man då? För att kunna göra det där som man inte får göra/vågar göra/etc.. Det finns inga garantier i livet och så länge man lever ett liv där man kräver full kontroll på precis allt, anser jag inte vara ett fullvärdigt liv. Man begränsar sig själv med "vem vill ha mig", "jag är för gammal", "jag orkar inte", "det går inte", "jag har inte råd" osv. Säger du så då får du se att det blir just så också. Många är inte medvetna om hur pass mycket kroppen och hjärnan är sammankopplade, varje tanke du har skapar fysiologiska händelser i kroppen. Tänk bara på en citron och hur en sådan smakar? Vad hände? Det börjar vattnas i munnen. Nu ska du låtsas att du är riktigt arg, du rynkar ihop pannan och kniper igen munnen och biter ihop tänderna i 30 sekunder eller så.. Vad händer när du slappnar av? Du kommer känna att du har en arg känsla i kroppen trots att du just bara låtsades! En bra övning när du mår lite dåligt är att just LE. le som om du just kammat hem storvinsten, le som om du aldrig mer kommer känna oro/olycka/sorg etc. hjärnan registrerar detta och du kommer känna dig en smula gladare! Lika viktigt som det är att klä på dig kläder, lika viktigt är det att du klär dig i rätt sorts tankar. Tankar som lyfter dig och leder dig rätt. Hur ofta har du inte fattat beslut som varit rätt för många andra men inte ett dugg rätt för dig själv? Ibland kanske man blundar och ägnar sig åt självbedrägeri och tror sig göra något nobelt eller fint och "sopar det under mattan" och tror sig sedan ha glömt bort vad det nu än var. En känsla av att vara olycklig, besviken, osynlig, obetydligt etc kan växa sig fram när man gång på gång inte prioriterar sig själv och låter andra på ett sätt trampa på en och till slut kan man få ont i kroppen som oförklarligt inte kan botas. Jag läste om en kvinna som år efter år i vuxen ålder hade problem med sina leder kring Ena foten. Läkarna kunde inte hitta något fel efter otaliga tester och hon skickades sedan vidare till en led- och kotknäckare, nån form av terapeut. Terapeuten kom åt en öm punkt på kvinnans fot och hon tjöt till. Hon frågade vad det kan vara, vad beror smärtan på? Är det en knuta/inflammation/skada??
-Nej, svarar terapeuten.
-Det är något från din barndom.
Varpå kvinnan bryter ihop fullständigt och inser att hon förmodligen inte har tänkt på att bearbeta vad det än nu var hon varit med om och på längre sikt tog kroppen över det och på så vis utvecklas det till somatiska besvär så som smärta i kroppen osv. Det är inte heller ovanligt att människor lider av magbesvär som dessutom läkarna inte kan finna orsaken till. Ju olyckligare du känner dig och sopar det under mattan, desto mer kommer kroppen att säga ifrån.

Du vet vad du måste göra, varför gör du det inte?