Det knöt sig i magen när jag hittade detta foto.. Tårarna kom och man undrar vad fan det var som hände..
Tidpunkten när fotot togs var en tid då man var tvungen att ha ett påmålat leende, inte visa verkligheten, trippa på tå var ett måste. Många drömmar i kras. Ensamhet och en tomhet som ej går att förklara. Men jag hade och har mina barn. Mina älskade barn. Det är vi mot världen. Jag älskar er!