Lucia.

Jag är hemma sista dagen idag. Igår blev jag fortfarande andfådd och kallsvettig för ingenting! Imorgon måste jag gå oavsett kondition för att jag måste som tidigare skrivet önska alla god jul och gott nytt osv. Och även arbeta lite.. ;-) Jag blir rastlös av att vara hemma och sjuk.. Vab är en annan sak, men hemma sjuk själv.. Näe, ingen höjdare.. :-(

Lucia idag också! Jeanette och Madde fyller 30 år! Grattis på er! Lustigt det där, man känner sig inte som 30 år. Och hur ska man känna sig när man är 30 år? Kommer jag inte känna mig som 40 heller sen när den dagen kommer? Nåväl, jag är den jag är och så länge jag trivs och inte förargar någon så är det väl okej då. :-) Och nu drar mina tankar bort mot alla människor som inte är sig själva igen.. Tycker det är ganska intressant att läsa om människors beteenden och så vidare.. Alltså, ibland (ganska ofta) får jag känslan av att bo i helt fel stad och i helt fel land! Ta bara debatten om pepparkaksgubbens vara eller icke vara!? Allt är så känsligt och jobbigt..
Och är du en stark person som kör motorvägen framåt i livet och tar för dig och kan stå upp för dig själv och säga ifrån och göra sin röst hörd, ja men då kan du ge dig fan på att folk inte gillar dig för det! Sedan att jag fick utstå ett helvete i högstadiet vilket ledde till att mina toppbetyg rasade i botten och dagarna präglades av trakasserier, vidriga hot och rykten och ensamhet har väl i det stora hela stärkt mig idag. Vissa av tjejerna har idag fått barn och jag hoppas att deras barn inte råkar ut för samma skit som mig t.ex.. Jag tröstade mig då att när jag väl kommer in i vuxenlivet och får arbeta istället så behöver jag varken se eller höra vuxna människor bete sig illa mot varandra. Den karamellen har man ju satt i fel strupe och fått hosta upp kan jag säga. :-) Det hade visst ingenting med barndomens dumhet att göra, ett hemskt beteende följer med in i vuxenlivet också om man är en trasig själ. Jag fick erfara den värsta sortens misshandel i vuxen ålder och det var i en relation. Jag tror att alla val jag fattat fram till den relationen var präglade av vad jag upplevde på högstadiet och ensamheten och rädslan. Jag blev värdelös och inte värd bättre i mina tankar. En självuppfyllande profetia och vips har du kastat omkull ditt liv fullständigt. Du lever inte, du överlever bara. Jag tror ändå att det var precis det jag behövde för att ta mig tillbaka till den jag en gång var för måååånga år sedan. Men jag är långt ifrån att vara helt läkt.. Jag undrar om jag någonsin blir det.. Hur fan blir man det? Förlåtelse är en sak men hur glömmer man..? Hur kan man glömma alla dessa händelser? Inatt drömde jag om en tjej som utsatte mig för det ultimata sveket en gång i tiden.. Hon skyllde allt hon gjort på mig istället för att inte utsättas för hedersmord etc.. I drömmen ville jag slå henne på käften för allt hon gjort men hon gungade sina små barn och log ett stort vackert leende till dem.. Kanske det var mitt undermedvetna som ville tala om för mig att släppa orättvisorna och leva mitt liv fullt ut från och med nu.. Släpp in människor in i ditt liv och börja våga lita på att inte bli utsatt igen.. Det är ju den där "vuxenkaramellen" som gör det så svårt.. Folk snackar skit och beter sig skit och orkar man ens ha sådana i sitt liv?


Speak up!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (Hemliga klubben råder!)

Din blogg/hemsida:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0