Musiken förr!

Vi snackar 80-talet nu. När man lyssnar på texterna är det mycket finare, gladare, mer kärleksfullt och romantisk. Ska vi jämföra med hur det låter idag är det ju bara massa "i only wanna fuck you", och så handlar det mycket om otrohet och att ligga runt överallt typ och så vidare. Det där "fina" är som bortblåst och det är svordomar hit och dit. Musiken når ut till alla, vuxna som små barn! Jag personligen tycker inte att det är okej att mina barn skall behöva exponeras för musik som är monotont, repetetivt och helt åt helvete. Har ni hört den här by the way: 
 
 
 
 
Vad hände där? Jag kan tänka mig att den här låten tilltalar barn och att det är bara jag som har blivit äldre men någon form av kvalité borde väl ändå finnas med i bilden? Mina barn har vuxit upp med bland annat musiken från världens bästa Queen och det värmer i hjärtat att höra barnen kunna texterna utantill och att dom faktiskt vill lyssna också.
Hur kul känns det att höra sin sjuåring däremot gå runt och sjunga på någon låt där orden motherfucker och fuck förekommer? Man har ju själv blivit avtrubbad av musiken som spelas på radio och hinner inte alltid reagera på att barnen sitter i baksätet och hör! Jag vill skona barnen från så mycket som möjligt i den utsträckning det bara går..! Visst lyssnar jag på dagens musik (jag är ju vuxen trots allt och väljer själv) och det blir när jag tränar. Det är svårt att köra de 2 sista repsen till en glad Lionel Ritchie dansandes på taket! Och med det sagt så stärker det min poäng, musik påverkar tankar som i sin tur framkallar olika sorts känslor. (Lionel Ritchie är för jävla glad och det sinkar psyket när man vill ta fram sin inre beast!) När jag kör grönjävligt hårt på gymmet funkar ingenting annat än Marilyn Manson och In Flames t.ex. I vissa fall agerar musik i uppfostran också då föräldrarnas uppmärksamhet, uppfostran och omvårdnad är obefintlig. Citerar Macklemore: "But that´s what you get when Wu Tang raised you"..
Jag håller stenhårt fast vid att musiken (och låttexterna!) var bättre förr och det är också anledningen till att jag föredrar 80-tal före allt annat! Gladare, positivare och kärleksfullare musik är vad alla behöver lyssna på! Och det är vad som behöver produceras också, nämn en grupp idag (inte längre bak i tiden än 10 år som artister)som skriver egna låtar som har en mening, ett budskap och som inte handlar om enbart ett utseende eller sexappeal? Där har vi också ett ämne som får det att brinna i huvudet på mig. Utseendefixeringen går före hur man är som person idag. Hur många löpsedlar har du läst som tipsar om hur du blir ett bättre jag, både mot dig själv och andra? (Som INTE har ett dugg med vikten att göra?) Tänkte väl det..
 
Här är bara ett litet urval av musik som höjer feelgoodkänslan en bra aning i mig:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Speak up!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (Hemliga klubben råder!)

Din blogg/hemsida:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0