Ingenting är ju konstant sådär superbra, lyckligt, bra osv. Tänk om det vore så? Jag tror att det tappar sin betydelse då. Det ger inte den äkta glädjen och uppskattningen till slut. Det blir ungefär som att äta sin absoluta favoriträtt till frukost, lunch och middag dagligen i en månads tid, typ. Jag behöver göra något nytt men och här kommer den MEN jag kan inte. Igår kväll skrattade jag så tårarna rann och magen näst intill krampade! Jag kan inte minnas sist jag gjorde det. En sådan sak vill man dela med vänner etc. Men jag satt själv i soffan med detta "ögonblick". Själv. Jag upplever mitt liv som ganska ensamt och det kom krypandes när mitt första barn föddes. Eller redan när jag blev gravid första gången egentligen. Sedan har snöbollen satts i rullning. Besvikelse, svek om vartannat har man ju upplevt. Barnen har jag ju, det är den vuxna sociala tillvaron jag pratar om. Vänner! Vad sjutton hände!? Nu på fredag ska jag gå på en stor fest i Globen och det tror jag ska bli kul.. Jag är inte längre van vid sådana tillställningar och vet inte riktigt om jag ens platsar in där, hur märkligt det än låter.. Det finns en spärr som inte låter mig ha kul. För att "fina duktiga" kvinnor stannar hemma och städar och lagar mat, typ.. "Ingen bra kvinna ränner på krogen" osv.. Jag tänker iallafall be mina demoner att Fuck Off! Jag ska väcka liv i mig själv och ha svinkul! Tror det är säkert 10 år sedan jag var ute själv och dansade loss och minglade! It's about time!