Söndagen har hittills gått i produktivitetens tecken. Rensat bort skräp och kastat på Tippen, tankat bilen, gymmat 1,5 timme, handlat mat, städat undan på baksidan och monterat ner barnens enorma studsmatta! Vi skulle ha behövt byta till vinterdäck också men äääääh! Det kan vänta ett extra dygn då inget vinterväglag råder. 

Vi såg Gravity på bio igår. För mig som älskar allt som har med rymden och universum etc att göra så var denna film en 5/5! Filmen framkallade tårar också! Se den! 

Fick avinstallera skiten pga den senaste uppdateringen! Så här bra är uppdateringen: 

Denna vecka bjöd på en hel del träningspass. Med dagens köttiga gympass räknat så har jag uppnått 6 st träningspass! Det ni. Och helgen har just börjat! Jag har verkligen hittat mig själv långt under alla murar och falska sanningar. Det fanns en period i mitt liv då jag inte ens klarade av tanken att vistas bland människor längre. Rädslan bottnar i min uppväxt från yngre tonåren fram till 26 års ålder då en rad händelser fullständigt krossade mig, min personlighet och identitet. Det sorgliga är att jag tror att det faktiskt är så att ingen utanför min blodsfamilj känner mig egentligen. Ni vet, på djupet. Det tar tid för mig att överhuvudtaget kunna släppa in någon så där nära. En fråga jag ofta ställer mig är hur i fasiken har jag valt mitt umgänge etc? Vad tänkte jag? Och vad gav det? Förmodligen en styrka utöver det vanliga, jag har upplevt enormt smärtsamma relationer både vad gäller vänskap samt "kärleksrelationer". Jag har förlorat (egentligen ingen förlust nu så här i efterhand!) många "vänner" både kvinnliga och manliga.. Kvinnor tenderar att snacka skit och sprida falska rykten medan killkompisar utvecklat känslor istället. Det har som varit moment 22 för mig för det mesta. Vi föds ensamma och dör ensamma. Det finns dock personer jag trodde aldrig skulle försvinna ur mitt liv, personer som var en del av mig, personer som såg mig för den jag faktiskt är under alla dessa lager av barrikader och osanningar. Personer som var en del av min identitet. Personer som räknades in som en del av min familj. Personer som aldrig dömt mig för något som aldrig ens varit i närheten av en sanning. Där talar vi om något annat än förlust, det är en stor sorg istället. Jag gled iväg lite nu från det jag inledde med nämligen träningen. Lustigt hur man lär känna sig själv på nytt och de inre dialogerna som kan ta rum är riktigt intressanta. Sådan är jag för övrigt: ganska tyst i perioder och det är något jag inte kan ändra på. Jag har inre rika dialoger och djupa funderingar och det är ju ingenting som syns utanpå. Jag kanske ger en bild av att vara tyst, dryg, stroppig, högfärdig etc men det är så långt ifrån från den jag verkligen är. Du måste skrapa på ytan flertalet gånger för att överhuvudtaget nå mig. Beter du dig illa lägger jag ingen energi på att skapa en relation överhuvudtaget.. Får jag inte vara jag, får du inte heller vara en del av mig eller mitt liv. Gymmet är en del av mig, det är inget som snackar skit om mig, inget som bemöter mig illa, inget som inte tror på mig. Den viskar bara med glimten i ögat; utmana dig själv, jag går med dig hela resan. 

Oj, säger jag bara. Om man skulle summera sin sista dag i 29 års ålder kanske.. Tiden har en förmåga att fullkomligt rinna iväg efter att man fyllt 18 år.. Jag har hunnit få två barn som jag fullkomligt älskar, jag har gått igenom sju svåra år på köpet som kunde ha slutat riktigt illa, men jag har den där gnistan inom mig, den där starka "jävlaranamma jag tar inget skit". Det var det som räddade mig och stödet från så många människor omkring mig. Jag är lyckligare nu, jag börjar sakta bli bättre/må bättre/se livet bättre och vem vet vart jag slutar en vacker dag? Jag kanske till och med är där det jag bara vågar drömma om i dag..? Är det något jag har lärt mig från alla resor så är det att min tid är värdefull och att den aldrig mer kommer tillbaka. Människor har en tendens att kasta bort sina liv, kanske beror det på att man inte tror att något större ligger och väntar.. "Det bara är så här.." Nä, gott folk! Lev! Och lev väl! Jag är stolt över mig själv och det med all rätta. Solen skiner på min sida och jag har allt jag behöver i mitt liv, jag trodde aldrig att det skulle kännas så här bra någonsin igen. Det blev ju tusen gånger bättre och det bara fortsätter! Min man John, herregud så jag älskar den där mannen... Jag hoppas att vi förblir och håller så länge jag andas.

Jag skall bege mig ner till stan nu och shoppa en stund, sedan skall jag till jobbet en sväng på hemligheter och sedan hämta hem mina underbara små själar! Vi har mycket att förbereda idag inför imorgon, det är kalas på dagen och festligheter på kvällen. Det kommer bli crazy!

Det var ett tag sedan sist jag bloggade! Jag tycker mig ha fullt upp med träning och arbete och viktig psykisk och fysisk vila däremellan.. Vi hade det fantastiskt bra i Cypern Ayia Napa och det medför ju ett par extrakilon här och där. Den senaste veckan har jag sprungit över fyra mil och minimerat intaget av kolhydrater och visst ger det resultat! -2 kilo! Nu är jag tillbaka på matchvikt igen. Dock har jag tappat muskler så det blir att gymma idag och fortsätta med det igen fyra dagar i veckan och konditionsträna varje dag! Love it!

Förra veckan på fredag eftermiddag åkte vi till Norrland. Där var det Åselemarknad och jag kan numer säga att jag har sett Sean Banan live. Det är inte så att jag på något sätt känner att "ÅH! Jag bara måste se Sean Banan!" utan det handlade mer om de yngre själarna Ida och Robin. Barnen tyckte det var jättekul att se Sean banan uppträda och visst kunde man stundvis ha lite svårt för att stå still. Det svänger ju till i låtarna förstås! :)
Storstadsflicka som jag är så går det ju räkna ut hur kul det är att spendera flera dagar i en stuga utan toalett och riktigt rinnande vatten. :D Det känns som en lyx att överhuvudtaget gå på en offentlig toa! Stuglivet har ju också sin charm, total stillsamhet vid Häggsjön, stressen rinner av en som vatten på en gås. Dock inte all stress, ni som har flera barn är nog mer än väl bekanta vid ordet Syskonkärlek. Det kan vara ett helvete ibland när varken någon av barnen vill ge sig. Det retas, det petas, det kastas blickar som triggar igång gnäll och "Mammaaaaaaa, hon gjorde si/han gjorde så....." Barnen är så söta när dom sover.
Efter tre dagar i Åsele åkte vi vidare norrut till Haparanda. Till min farfar där det även var tänkt att leva stugliv ytterligare en natt. Ibland kan man oförklarligt få en känsla att något kommer att gå snett/fel och att man borde inte göra det man skall. (Att jag sedan stängde av den känslan och resonerade med mig själv är ju puckat. Kunde ha sparat massor med negativ energi redan i bilen på väg upp mot Haparanda.) Vi skulle åka ut med en vanlig roddbåt med motor till min farfars stuga. Självklart skall det ju inte gå att på något annat sätt ta sig till stugan. Alle man in i båten med packning, vi var sex pers i båten och det kändes redan för mäktigt men jag fick lugna mig själv att detta kommer gå bra. Båten vinglade till med detsamma så fort något flyttade på sig lite.. Paniken växer men jag är lugn. 200 meter ut i skärgården lägger motorn av. Bara sådär. Paniken växer ännu mera.. John får sätta sig och ro och vad händer då? Vi åker in i stenar! Mitt ute på fakking skärgården med flera hundra meter till land åt alla fakking håll! Vi tar oss loss och vid det här laget är jag hysterisk. Ni som inte känner mig skall veta att jag har fobi för djupt vatten, sjuk jävla fobi alltså. Jag hann tänka både det ena och det andra, och allt blev bara värre av att jag hade mina barn med mig också! Flytvästar hade vi allihopa förstås men ändå.. Väl iland på ön hade jag sjukt mycket ångest och bara skakade och ville in till land. Sagt och gjort, vi sov i Haparanda i farfars lägenhet istället. Det var första och sista gången jag åkte ut så där med roddbåt. Ever!
Dagen efter åkte vi till Finland och som jag har saknat Finland! Min mormor, mina morbröder och min morfar alla kusiner! Och glassen och korven och godiset.. och maten.. Och läsken... :) Jag stornjöt av de sista dagarna innan vi åkte till Åbo och Viking Line.. Jag kan ju säga som så att jag har fått kagge av denna resa. Stillasittande och ingen som helst träning på nio dagar....! Katastrof. :) Men är det semester så är det! Jag ser fram emot en härlig höst med mycket träning och nyttig mat! Jag gör äntligen något i mitt liv för mig själv som jag verkligen älskar!

Nu är vi hemma och har packat upp och packat ner igen. Det är dags för nästa resa ju! Mer om det om en vecka baby babiiieees!

Vilken underbart väder det är! Och har jag sagt hur grymt skönt det är att bo i radhus?! Love it!

Idag var första inskolningsdagen för Rob inför förskoleklass i höst. Det gick över förväntan och jag tror Rob ser väldigt mycket fram emot att få börja skolan. Ida går ju redan i första klass och det som är så bra nu är att bägge barnen kommer att gå i samma skola till hösten. Det innebär ju att detta eviga pusslandet på morgonen minskas markant! Jag behöver inte åka till två olika stadsdelar längre för att hämta och lämna barnen! *yeeey*

Efter att jag lämnat Rob tillbaka till dagis/förskolan så åkte jag raka vägen till gymmet. Det blev ruggigt tungt idag då jag ökade på ordentligt med vikt. Dock orkar man ju färre repetitioner men inom sinom tid så går det ju bättre och bättre och lättare och lättare. Jag körde rodd också, jag försöker hålla mig mellan 10-13 kcal per minut.. Svettigt värre! Jag har blivit märkbart starkare och mer uthållig och kroppen har antagit en annorlunda silhuett minsann. Jag måste säga det att träning är bland det roligaste jag vet i mitt liv just nu! :) Tänk dem stackare som inte tycker det är roligt alls.. Tur jag inte är en av dem.

Idag åkte jag och John till gymmet och svettades. Jag sprang 2,5 kilometer för att sedan köra 3,0 kilometer intervaller! Helt slut efter 5,5 kilometer! Sedan blev det det vanliga med styrketräning och fria vikter. Det är ju det där med maten.. Det är ju för jädra gott att leva och jag vet inte hur människor lyckas hålla en sträng diet. Jag failar varje vecka med det! :) Jag kommer nog i form så småningom, det kommer bara ta lite längre tid pga kosten. Men hallå, finsk webergrillad korv går inte att tacka nej till. Så är det ju bara! :)

Deprimerande är att långledigheten är över.